Indiska författarlegender sätter punkt

Khushwant Singh och Namdeo Dhasal, två legendariska indiska författare, har gått bort. Khushwant Singh var född redan 1915; i mars lämnade han det jordiska efter ett rikt liv i skrivandets tjänst. Namdeo Dhasal var bara drygt hälften så gammal men hade levt ett hårdare liv; född 1949 dog han i januari i år. Båda gick de sina egna vägar genom tillvaron och litteraturen, rebeller, rabulister, oförmögna att kompromissa. Båda kom de att sätta sin sociala och politiska prägel på Indien, och deras författarskap – Singhs journalistik och prosa, Dhasals poesi – gjorde bestående avtryck i samtidslitteraturen. Nu har de satt punkt. En era är slut.

Khushwant Singh föddes i den del av Punjab som idag hör till Pakistan. Föräldrarna var sikher men sonen blev tidigt ateist. Sedan 1940-talet residerade familjen i Sujan Singh Park i New Delhi, ett bostadsområde byggt av Khushwants far, en framstående byggmästare i britternas tjänst. Det var där Khushwant Singh somnade in den 20 mars i år, enligt uppgift medan han höll på att lösa ett korsord.

Han var prosaförfattare, historiker och tidningsman, skrev på engelska, översatte poesi från urdu. Han var under olika perioder chefredaktör för The Illustrated Weekly of India och dagstidningarna The National Herald och Hindustan Times. Han redigerade litterära antologier och gav ut tunga standardverk om sikhernas historia, till exempel A History of the Sikhs, 1963–1966. Han skrev också flera romaner, inte minst Train to Pakistan, 1956, en skakande skildring av massakrerna i samband med The Partition, uppdelningen av Indien/Pakistan självständighetsåret 1947.

Politiskt var Khushwant Singh närmast liberal. Han rörde sig gärna i maktens kretsar och umgicks bland annat med den regerande familjedynastin Gandhi. Han försvarade premiärminister Indira Gandhis diktatorsfasoner när hon införde undantagstillstånd på 1970-talet men tog avstånd från henne (och vägrade ta emot Indiens näst främsta litteraturpris) när hon belägrade och bombarderade det av upproriska sikher ockuperade Gyllene Templet i Amritsar 1984.

Mest känd är Khushwanth Singh kanske ändå för sin skarpa humor och sarkasm i spalterna, till exempel i den dagliga krönikan ”With Malice Towards One and All” som publicerades i en rad olika indiska tidningar. Betecknande är titlarna på två samlingsvolymer med krönikor och andra texter: Sex, Scotch and Scholarship: Selected Writings och Not a Nice Man to Know: The Best of Khushwant Singh.

Han steg upp klockan 4 varje morgon och skrev alltid för hand.

På senare år brydde han sig inte om sin framtoning och med sitt skägg och luvan som ersatt sikhturbanen såg han ut som en avdankad jultomte. Enda gången jag träffade honom, vid ett författarmöte i Delhi, hade han en mindre arkipelag av såsfläckar på skjortbröstet. 

In i det sista spelade han rollen av heroisk om än sliten centralgestalt i Indiens kulturelit. Yngre kollegor betraktade honom med ett överseende leende men många var rädda för vad han skulle skriva om dem i nästa skvallerkrönika.

I Khushwantnama: The Lessons of My Life, hans sista bok, utgiven i fjor, publicerade han följande förslag till epitafium över sig själv:

”Här vilar en som skonade varken människor eller Gud. Offra inga tårar på honom, han var en knöl. Det roligaste han visste var att skriva elakheter. Tack gode Gud att den där skitstöveln är död!”

Även Namdeo Dhasal var, får man nog säga, en knöl och en skitstövel. Icke desto mindre var han också en av den indiska dalitlitteraturens stora namn. (Daliterna är alltså de ”kastlösa” i Indien, den stora grupp av socialt och ekonomiskt förtryckta som förr kallades ”oberörbara”.)

Han föddes i en by i Pune men växte upp i Kamathipura, slumområdet i Mumbai, där hans far var slaktare, ett föraktat, ”oberörbart” yrke i hinduernas värld. Under många år på 1960-talet arbetade han som taxichaufför i Mumbai.

När hans första diktsamling Golpitha publicerades 1973 väckte den chockerad uppmärksamhet med sin grova frispråkighet och oförsonliga samhällskritik. (Golpitha är namnet på bordellkvarteren i Mumbai.) Också stilistiskt befann sig Dhasals ibland ganska svårtillgängliga dikter långt från huvudfåran i 1970-talets modernistiska indiska poesi.

Här några rader ur dikten ”Också jag har fattigdomen som mitt landmärke”, svensk översättning Birgitta Wallin.

Min kropp är en huvudlös råttas, med en spirande pyramid ovanför

Kött och fisk

Ris och ägg

Smuggelsprit och vita champakblommor

Kyssar, omfamningar, samlagsställningar, smycken

Och sängar, och ett hus med ett läckande tak

Och rytmen från en vaggsång

Jag kommer inte loss: ur min längtan

Namdeo Dhasal skrev på marathi, språket som talas i trakten kring Mumbai. Han skrev mycket medvetet om och för de exploaterade, de socialt uteslutna, de kriminella. Hans poesi var ett verktyg i kampen för ett bättre samhälle.

”Jag skänker mina dikter till arbetarklassen”, skrev han. ”Varför skulle inte de förtryckta resa sig med förnyat raseri efter att ha läst mina dikter? Ord är som skarpa gevärskulor, inte knallpulverskott från en leksakspistol under Diwali. Man ska rikta vapnen mot rätt mål …”

Han gav ut flera diktsamlingar men även romaner. Ett urval av hans dikter översattes för några år sedan till engelska av poeten och vännen Dilip Chitre: Namdeo Dhasal: Poet of the Underworld. Också om det dröjde innan han erkändes av det litterära etablissemanget fick han med tiden både Padmashri-priset och Sahitya Akademis livstidsbelöning för sitt författarskap.

Namdeo Dhasal var med om att bilda den militanta gruppen Dalit Panthers 1972 – med Black Panther Party i USA som förebild – och satt flera omgångar i fängelse för sin politiska aktivism. Han ville vidga dalitbegreppet till att omfatta alla exploaterade grupper i samhället, vilket ledde till interna konflikter och uppgörelser, anklagelser för kommunism och uteslutning ur rörelsen. På senare år försökte han i stället till mångas förvåning upprätta relationer med politiska organisationer på högerkanten, däribland det hindufundamentalistiska Shiv Sena.

Dhasals sista dikt var en hyllning till Nelson Mandela. Den publicerades så sent som i januari 2014.

Läs mer om Khushwanth Sing och Namdeo Dhasal i den litterära guideboken Indienexpressen, Karavan 2010 (kan beställas på tidskriften Karavans hemsida).

Flera dikter av Namdeo Dhasal ingår i antologin Detta land som aldrig var vår moder, Bokförlaget Tranan 2006.

Dikter på engelska finns i Namdeo Dhasal: Poet of the Underworld. Poems 1972–2006, bokförlaget Navayana 2007. Urval och översättning Dilip Chitre. Fotografier Henning Stegmüller.

Den indiska tidskriften Lila Interactions ägnade sitt februarinummer i år åt Dhasals kontroversiella politiska arv: http://www.lilainteractions.in/2014-2-4-sharankumar-limbale-shankar-bagh-dhasal-beyond-words/

Av Khushwant Singh finns inte så mycket översatt till svenska, men i september kommer hans roman Train to Pakistan/Tåg till Pakistan på Bokförlaget Tranan i översättning av Birgitta Wallin.

I Bokcaféet har vi förstås Indienexpressen, antologin Detta land som aldrig var vår moder och därtill ett antal av Khushwant Singhs böcker på engelska, däribland Train to Pakistan.

Välkomna att läsa! Bokcaféet öppnar i juli.

Tomas Löfström